Det är underligt hur världen kan fortsätta som vanligt när någon går sönder.
Jag har nog aldrig öppnat min famn som jag gjort med honom.
Jag har förlorat min vän, min hjälte och min kärlek. Det tär hårt, jag kan inte neka till det, men jag fortsätter gå framåt. Jag försöker höja blicken lite för varje dag som går och till slut kommer jag att gå upprätt med starka steg. Det vet jag.
Och på andra sidan av staden går han, den vackraste jag vet, men sina bultande hjärtslag och smala vrister. Det kommer att sluta bra för honom, han ska snart inse att utsidan bara speglar insidan av honom. Och alla andra. Det är därför människor blir så vackra när man har sett in i ögonen och fått en bit an insidan avslöjad. Då har han hittat rätt.
Då har vi hamnat rätt.
Jag kommer att sakna hans familj. Den underbara känslan av att jag hör hemma där, att jag vill stanna där. Det saknar jag redan.
Du kommer alltid att vara min hjälte.
