Jag drar. Nästan hela vägen till Norge.
Jag är så glad att jag vill spy, nästan behöver spy också. Det som ska bli mest intressant är att se hur jag klarar av att börja ungefär 06.00 på morgonen varje dag.. haha
MEN. Jag får åka hur mycket skidor jag vill, jag tjänar pengar, jag får göra Latte (vilket för mig är en konstform om man gör det rätt), jag får träffa nytt folk, jag får bada i badhuset, jag får lyssna på band, jag får halva priset på öl, jag får flytta iväg ett tag, jag får lov att lämna folk.
men. Jag kommer tillbaka.
Jag drar i början av december. Sen ses vi igen i mitten/slutet av april
PÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖZ
måndag 15 september 2008
torsdag 21 augusti 2008
Sommarbarn
Det var när vi sprang på gatorna inatt som jag insåg vilka vi är. Vi är Barn av vår tid.
Vi är barn som springer i takt med Håkan Hellströms röst och dansar till benen ramlar av.
Jag insåg ännu en gång hur fina vänner jag har och att mitt liv just nu är som en scen ur en film om sommarbarn ute på sjön. Så känner jag mig.
Efter en tillbakablick på allt som hänt känner jag mig som ny. Allt får ligga inuti och smälta, det är så jag tar lärdom av det och försöker minnas det fina med allt jag gjort. För allt är inte vackert, och jag tänker inte fortsätta att stänga in min röst. Jag har ingenting otalt med någon. Men det har andra med mig, så, säg det till mitt ansikte så lovar jag att ett svar kommer. Inget daddande om förlåt, för helt ärligt så har jag inte gjort något.
Hanna, Anna och Sanna. Vi har gjort vår film om oss.
Det är vi som är sommarbarnen!
Vi är barn som springer i takt med Håkan Hellströms röst och dansar till benen ramlar av.
Jag insåg ännu en gång hur fina vänner jag har och att mitt liv just nu är som en scen ur en film om sommarbarn ute på sjön. Så känner jag mig.
Efter en tillbakablick på allt som hänt känner jag mig som ny. Allt får ligga inuti och smälta, det är så jag tar lärdom av det och försöker minnas det fina med allt jag gjort. För allt är inte vackert, och jag tänker inte fortsätta att stänga in min röst. Jag har ingenting otalt med någon. Men det har andra med mig, så, säg det till mitt ansikte så lovar jag att ett svar kommer. Inget daddande om förlåt, för helt ärligt så har jag inte gjort något.
Hanna, Anna och Sanna. Vi har gjort vår film om oss.
Det är vi som är sommarbarnen!
onsdag 20 augusti 2008
Du ser ändå ut som skit.
Rakt på sak.
Är det för att Du sätter på någon annan som Du inte kan öppna käften och prata?
Du har en fin familj, de borde ha lärt Dig hur man beter sig. Jag tror att de har gjort det men Du bryr dig inte. Du skiter väl i allt. Ta klackskorna och tryck in klacken i din skalle. Fuckoff.
Är det för att Du sätter på någon annan som Du inte kan öppna käften och prata?
Du har en fin familj, de borde ha lärt Dig hur man beter sig. Jag tror att de har gjort det men Du bryr dig inte. Du skiter väl i allt. Ta klackskorna och tryck in klacken i din skalle. Fuckoff.
torsdag 14 augusti 2008
Spring.
God kväll.
Från att inte vara ensam till att inte vara ensam kan vara en väldigt slitsam väg. Man får sår under loppet som ibland förblir öppna. I såren häller man aceton som gör ont som fan men ändå hjälper till att lindra. Längs vägen möter man människor man mött förut och andra som man ser för första gången. Ibland ser man de man redan mött för första gången också. När man har vandrat en bit så börjar man springa, för att kroppen är fylld av adrenalin från smärtan och vetskapen om att målet finns framför en. Man springer och springer tills benen inte orkar längre och då är man antingen i mål eller, som jag ser det, så ramlar man ner för ett stup. Men när man är där nere får man chansen att se allting underifrån, vilket är ungeför detsamma som att se saker från ovansidan. Man tar sig upp på vägen när benen fått vila och börjar sin vandring igen. Den här vandringen kan fortsätta hur långt som helst. Benen orkar inte springa konstant, det är naturligt att man tappar fästet. Man kan ramla ner i otroligt många hål och ta sig upp igen, kruxet är bara att kunna ta sig upp varje gång.
Den här jävla vandringen är det vackraste och mest dyrbara vi har. Ta vara på den och spring i lagom takt hela vägen. Stanna upp ibland och andas, sedan knyter du skorna och fortsätter.
Från att inte vara ensam till att inte vara ensam kan vara en väldigt slitsam väg. Man får sår under loppet som ibland förblir öppna. I såren häller man aceton som gör ont som fan men ändå hjälper till att lindra. Längs vägen möter man människor man mött förut och andra som man ser för första gången. Ibland ser man de man redan mött för första gången också. När man har vandrat en bit så börjar man springa, för att kroppen är fylld av adrenalin från smärtan och vetskapen om att målet finns framför en. Man springer och springer tills benen inte orkar längre och då är man antingen i mål eller, som jag ser det, så ramlar man ner för ett stup. Men när man är där nere får man chansen att se allting underifrån, vilket är ungeför detsamma som att se saker från ovansidan. Man tar sig upp på vägen när benen fått vila och börjar sin vandring igen. Den här vandringen kan fortsätta hur långt som helst. Benen orkar inte springa konstant, det är naturligt att man tappar fästet. Man kan ramla ner i otroligt många hål och ta sig upp igen, kruxet är bara att kunna ta sig upp varje gång.
Den här jävla vandringen är det vackraste och mest dyrbara vi har. Ta vara på den och spring i lagom takt hela vägen. Stanna upp ibland och andas, sedan knyter du skorna och fortsätter.
onsdag 13 augusti 2008
Kramkalas?
Jag orkar inte lyssna längre. Orkar inte titta och jag orkar inte klappa på huvudet och säga att allt blir bra. Jag vill inte lyssna och jag vill fan inte titta. Och mina händer vill inte värma dig, okej? Inte just nu. Man behandlas som man själv behandlar. Förstå det. Börja bete er för fan. Jag vet inte ens vad det vackra är längre, vad det vackra var menar jag förstås. För nu är det fan inte vackert. Dra åt helvete älskling. Båda två.
lördag 26 juli 2008
Möte med havet
Nu har jag besökt Helsingborg. En vacker stad där det råkade vara festival just när jag kom. Jag har andats in havets ångor och läst böcker, inget jag gör i vanliga fall. Jag har åkt till Danmark och druckit öl. Jag har sökt till wallmans där jag tyvärr var lite för ung för att vara med i. Jag har lyssnat till duktiga sångare i öltältet och besökt konserter. Jag har lekt med en hund och blivit berusad i min ensamhet. Jag har i panik köpt en ny mobil efter att min gav upp. Och jag har åkt tåg, åkt tåg och åkt tåg. För att sammanfatta allt så har jag haft tre dagar för Mig själv, jag har tagit det lugnt och ätit god mat tillsammans med ett glas öl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)