Spring.

God kväll.
Från att inte vara ensam till att inte vara ensam kan vara en väldigt slitsam väg. Man får sår under loppet som ibland förblir öppna. I såren häller man aceton som gör ont som fan men ändå hjälper till att lindra. Längs vägen möter man människor man mött förut och andra som man ser för första gången. Ibland ser man de man redan mött för första gången också. När man har vandrat en bit så börjar man springa, för att kroppen är fylld av adrenalin från smärtan och vetskapen om att målet finns framför en. Man springer och springer tills benen inte orkar längre och då är man antingen i mål eller, som jag ser det, så ramlar man ner för ett stup. Men när man är där nere får man chansen att se allting underifrån, vilket är ungeför detsamma som att se saker från ovansidan. Man tar sig upp på vägen när benen fått vila och börjar sin vandring igen. Den här vandringen kan fortsätta hur långt som helst. Benen orkar inte springa konstant, det är naturligt att man tappar fästet. Man kan ramla ner i otroligt många hål och ta sig upp igen, kruxet är bara att kunna ta sig upp varje gång.

Den här jävla vandringen är det vackraste och mest dyrbara vi har. Ta vara på den och spring i lagom takt hela vägen. Stanna upp ibland och andas, sedan knyter du skorna och fortsätter.