piss off!

Varje dag, varje år ser jag en kvinna gå förbi med sin hund.
Hon har följt mig sedan jag spelade kula på gräsmattan tills nu, då jag ibland står på balkongen och röker i min ensamhet. På något sätt har jag fått respekt för henne. Jag vill inte att hons ska se vad som blivit av mig. Jag springer inte fram till henne och klappar hunde längre. Ibland säger jag inte ens hej om jag möter henne. Jag vet inte ens vad hon heter. Men jag vet att hon finns där.

Idag sjöng jag på Ulrikas bröllop. Det var det bästa jag gjort på länge.
Mina helvetiska känslor från gårdagen var som bortglömda och jag såg bara kärlek överallt.
Jag såg glädje, hopp och léenden. Det var vackert. Ulrika var vacker.
Gårdagen var inte lika vacker.
Även fast jag inte bryr mig så tar det så jävla hårt.
Jag saknar tanken av att jag kan ringa om det är nåt. Men det kan jag inte.
Han säger att jag kan, men jag kan inte. Jag tror inte att han vill det längre.
Hans vänner har blivit kalla. Och klackskor tar över mitt huvud.
Jag skulle kunna ta dem och kasta skiten åt helvete.
Men egentligen. It's his lost.
Tänk at en liten sak kan avgöra hela kvällen..
Jag har bestämt mig. Jag lägger de gröna ögonen i en låda.
Lådan placerar jag långt in i skogen så att jag inte, om jag skulle vilja, tittar på dem igen.
Stöter vi ihop på stan är min mun förseglad och mina ögon döda.
Håller man inte ett sista löfte efter att ha krossat någon.
Då är man fan inte värd ett skit.

så.
ta dina klackskor och dra åt helvete.